Idén om att bevara de historier som var och en av de tidigare Stridsbergs- och Biörckanställda sitter på har funnits länge. Som med alla människoliv är tiden inte oändlig och det var viktigt att samla berättelserna så länge de fanns tillgängliga. För ungefär ett år sedan drog det arbetet igång och nu har vi en historieskatt säkrad för framtiden.
Ambitionen att hålla arvet efter Stridsberg och Biörck levande strömmar igenom många av de projekt som genomförs på och kring Vårvik. I materialval, gestaltningar och utformning av offentliga miljöer, överallt återspeglas historiska beslut i de nya vi fattar idag. Sten, tegel och glas i all ära men en stor del av det som var – och fortfarande är Stridsberg och Biörck är människorna som arbetade i, förvaltade och drev verksamheten.
Räddade historier
När vi initialt tog kontakt med de män som tidigare varit anställda på Stridsberg och Biörck, Stridsbergsveteranerna som de kallar sig, var responsen försiktigt positiv. Om än lite frågande.
Efter att ha förklarat syftet och vad det insamlade materialet skulle användas till var inställningen direkt positiv och nästan tacksam. ”Vi har länge velat att de här historierna ska lyftas och få ta plats i folks medvetande igen. Vi tror att det finns ett intresse från allmänheten, speciellt med etableringen av den nya stadsdelen,” säger Stig Svantesson, en av veteranerna. Just känslan att nya generationer nu får en chans att ta del av och knyta an till de här historierna är extra viktig. Freddie Hammarsten, ytterligare en Stridsbergsveteran säger: ”Vi blir färre och färre som kan berätta om den här tiden och platsen. Personer dör och historier försvinner.”
Livsöden
Vår ambition med projektet, förutom att hitta och fånga berättelser, var att måla en bild av industrisverige under en avgränsad tidsperiod. Nu främst 50- till 80-tal.
Det är berättelser om en ”enklare tid” när man fick jobb för att man erbjöd sig att jobba. När det var självklart att arbeta där pappa arbetade, och där hans pappa innan honom också arbetade. Bröder, kusiner, farbröder och syskon jobbade sida vid sida med svågrar och goda vänner. Det bidrog också till en solidaritet och omtänksamhet om varandra som är sällsynt, om inte utdöd idag. En tid när säkerhet inte betydde varselkläder, hjälm och ID06, utan snarare ett förkläde
och potentiellt handskar för de som hanterade glödande stål. Olyckor, skador och till och med dödsfall förekom på i princip alla tyngre industrier. Till exempel berättar Krister Norrström, f.d. Stridsbergsveteran, om mannen som under sin första vecka fick båda benen kapade av en plantruck. I famnen bar Krister mannen till sjukstugan varifrån han sedan blev hämtad med ambulans, men tillbaka till Stridsberg och Biörck kom mannen aldrig.
Efterlevnad
Efter ett nästan årslångt samarbete, under vilket några Stridsbergsveteraner sorligt nog har lämnat oss, är det fint att veta att deras historier, upplevelser och minnen får leva vidare. ”Jag har upplevt det som att få unga människor känner till historien och arvet kring Stridsberg och Biörck. ”I och med detta samarbete hoppas jag att fler får upp intresset och förståelsen kring industrin och människorna i den,” säger Freddie Hammarsten.
Tillsammans med Stridsbergsveteranerna och Viktor H Films har vi tagit fram ett antal filmer där veteranerna fritt har fått berätta om sin tid och sina minnen från sin anställning hos Stridsberg och Biörck. Lördagen den 17 juni, under Den Stora Invigningsdagen, kommer allmänheten för första gången kunna ta del av de berättelserna.