Stridsbergsbron är ett avancerat projekt innehållande mängder av utmaningar, direktiv och föreskrifter. Det rör sig inte bara om sedvanliga utmaningar såsom materialtillgång, komplicerade konstruktioner och arbetsplatssäkerhet utan det finns dessutom en rad miljö- och hållbarhetsdirektiv att ta hänsyn till. Ett viktigt sådant exempel är hanteringen av sediment.
Sediment kan enkelt förklaras som partiklar som flyter fritt i vatten för att långsamt, med gravitationens hjälp sjunka till botten. Den allra vanligaste uppkomsten av sediment sker när vatten i rörelse frigör och för med sig partiklar, ofta slam, lera och grus, eller vid vulkanisk aktivitet. Stora mängder sediment leder till grumling som i sin tur kan få negativa effekter för djur- och växtliv samt för vattenkvalitén. Sediment och grumling kan också uppstå till följd av mänsklig aktivitet, till exempel vid borrning och sprängning av berg vilket är fallet på Vårvik och i samband med bygget av Stridsbergsbron.
Så fungerar det på Vårvik
När grumlingen blir omfattande, som vid t.ex. undervattensarbete, behöver man utföra sedimentering för att rena vattnet. Då Göta älv dessutom råkar vara en dricksvattentäkt för cirka 700 000 personer i Västra Götaland blir miljökraven än högre på sedimenteringen här, liksom antalet åtgärder.
Magnus Paulsson, Projektchef för Stridsbergsbron och Kristina Lööf, kvalitets-, miljö-, och arbetsmiljösamordnare för densamma, berättar hur det tidigt i projektet blev uppenbart vilken insats som skulle krävas från Peabs sida för att kunna efterfölja alla krav som ställs.
– För oss har den begränsade ytan kring brofästena inneburit en rad olika utmaningar längs projektets gång. Så även i fallet med sedimenteringen, säger Magnus Paulsson.
På ställen där länsvattnet (vattnet som ska renas) är rikligt är det oftast mest praktiskt att använda sig av en anlagd damm eller bassäng. På Vårvik där det pumpas uppskattningsvis 30 kubik vatten i timmen behövs just sådana förutsättningar.
– För att kunna hantera den mängden vatten behöver dammarna komma upp i storlek vilket varit problematiskt när det är just yta vi saknar, berättar Magnus Paulsson. Trots det initiala problemet med begränsad yta så har man lyckats anlägga en adekvat damm, klädd med gummimatta för att förhindra att den nyligen sanerade marken kontamineras igen. Dammen har kapaciteten att hantera 100-tals kubik vatten varje dag.

Rening i öppet vatten
Den ovan beskrivna metoden för rening fungerar bara för vattenmassor som kan pumpas från ett avgränsat område till ett annat, till exempel en bassäng eller i Peabs fall, från en spont. I öppet, fritt strömmande vatten fungerar inte den här metoden. För att förhindra att sediment i öppet vatten ska spridas till den övriga älven har speciella ”siltgardiner” tillverkats. Exakt utmätta för att följa bottnens höjningar och sänkningar silas det upprörda vattnet genom siltgardinen. Grus, sand och andra partiklar filtreras bort medan det renade vattnet enkelt kan strömma vidare.
De två vanliga varianterna
Partikelavskiljande sedimentering – är baserad på att föroreningen är i partikelform. Strömmande vatten leds till en damm, partiklarna sedimenterar till botten och renat vatten kan släppas tillbaka till den ursprungliga vattenkällan.
Fällnings- och flockningsteknik – PH-justerande additiv tillsätts till vattnet för att föroreningsämnen ska övergå till partikelfas för att sedan kunna sedimentera enligt ovan.
Så går det till
– Länsvattnet pumpas först till en container i vilken en kontrollerad avskiljning kan genomföras om det skulle behövas, om exempelvis olja har läckt ut i vattnet. Därifrån pumpas det vidare till dammarna där sedimentet får falla till den makadamtäckta bottnen. I dammen har avskiljande väggar byggts upp av makadam. I dessa ”silas” sedan vattnet genom. Makadam är ett enkelt men smart sätt att först filtrera och sen binda sedimentet på botten.
– Kristina Lööf, KMA Peab.