Den gamla hyveljärnfabriken på Vårvik har haft en tuff tillvaro och skadats starkt av väder och vind under årens lopp. Detta har resulterat i att stora delar av fabriken har behövt rivas. Byggnadsmaterialet, rödtegel, var så förfallet och faran att vistas i lokalen var så stor att rivning bedömdes vara det enda alternativet. Initialt var det tänkt att hela hyveljärnfabriken skulle behöva rivas men en mindre del har hittills gått att spara och nu ska den delen restaureras.
Stridsberg och Biörcks hyveljärnsfabrik ligger placerad i syd på Vårviks högsta punkt alldeles intill järnvägen. De delar som finns kvar idag utgör ungefär en femtedel av originalbyggnaden som upprättades på området omkring 1910. Under 1970-talet renoverades delar av byggnaden, bland annat tegelfasaderna som redan då var i dåligt skick och därför spritputsades för att öka deras livslängd. Nu plockas delar av fasadteglet ner för att undersöka om det går att rädda för framtiden.
Tegel- och fasadproblemen är allvarliga men hyveljärnfabrikens största bekymmer idag är det som från början gjorde den stabil och tålig, nämligen betongen. På vissa ställen är betongen så porös och torr att den går att bryta loss för hand.
Projektsamordnare för Trollhättan Exploatering, Lars-Erik Brag förklarar: ”Vanligtvis har betong en livslängd på 75 till 100 år. Inom det tidsspannet lakar kalken som finns i betongen ur, en så kallad full karbonatisering. Det kan i sin tur leda till en kemisk reaktion där armeringen i en struktur korroderar, alltså fräts bort”.
”Vi vill bevara,
behålla och efterlikna.”
– Lars-Erik Brag, Projektsamordnare, Trollhättan Exploatering
Utmaningarna är alltså många och stora för hyveljärnsfabriken. Trots det finns en stark vilja att rädda det som räddas kan. Förra veckan var en byggnadskonstruktör på plats på Vårvik för att undersöka och sedan besluta om huruvida hyveljärnsfabrikens resterande konstruktion går att bevara.
Lars-Erik Brag fortsätter: ”Alla vi som jobbar med detta känner ett stort ansvar att bevara, behålla och efterlikna originalbyggnaderna och deras kännetecken i så stor utsträckning som möjligt. Samtidigt har vi ett ansvar för dagens och framtidens Trollhättebor att fatta säkra, smarta och ekonomiskt försvarbara beslut. Det är ofta en balansgång.”
Nästa steg blir nu att vattenbila (en metod där man avlägsnar betong med hjälp av högt vattentryck) bort den dåliga betongen för att undersöka hur mycket av armeringen alltså byggnadens ”skelett” som går att rädda. Först där efter vet man exakt hur omfattande restaureringsarbetet behöver bli.